Från Lövånger till Valparaíso

Jag brukar säga att om inte franska revolutionen ägt rum, hade jag inte funnits. Det hade inte heller min farfars bror, Teodor Holm. Det var han som föddes i Lövånger i Västerbotten, år 1860, och dog i Valparaíso i Chile, år 1943. Den roll franska revolutionen spelade var att hans farfar Carl Johan Holm, som varit fältpräst i finska kriget 1808-09, stannade kvar i Sverige efter att Finland blivit ryskt storfurstendöme. Utan franska revolutionen hade inte Jean Baptiste Bernadotte blivit marskalk av Frankrike och svensk kronprins. Och när Carl Johan Holm följde med sin namne kronprins Karl Johan som fältpräst till Norge träffade han i Dalsland den kvinna som skulle bli Teodors farmor, Margareta Bågenholm, för sin skönhets skull kallad Dalslands ros enligt släkttraditionen. Margareta (Tab, 1030 i Löfgrens släktbok) föddes  1788 och dog 1829 efter att ha fött nio barn, varav den fjärde, Per Robert, blev far till Teodor.

I Valparaíso gifte Teodor sig med en flicka, Palmina Lund, vars föräldrar kom från Höganäs. Det är långt mellan Lövånger och Höganäs. Hade de stannat i Sverige hade de aldrig träffats.

Teodor och Palmina fick en dotter, som i sin tur fick två döttrar. Den ena av dem fick fyra döttrar, och deras barn och barnbarn, alltså Teodors barnbarns barnbarn, gör nu sitt bästa för att uppfylla den sydamerikanska jorden, och i viss mån USA.

Teodors far Per Robert var kyrkoherde i Lövånger. Han och hans hustru Ingeborg Norrbom fick också de nio barn, men tre av dem dog innan de blev vuxna. Teodor var näst äldst.

Ingen av prästsönerna från Lövånger följde i sin fars fotspår. Min farfar, exempelvis, blev biologilektor vid läroverket i Umeå. Teodor utbildade sig på Karlberg och tänkte sig alltså en militär bana. Men den avbröts enligt familjetraditionen av tillfälligheter i kombination med häftigt humör. Teodor var på väg med båt till Umeå och fick veta av en bekant att chefen för Västerbottens regemente, översten Elof von Boisman, var ombord. ”Ja, det var bra, då ska jag gå till hytten och spänna på mig sabeln och uppvakta honom.” Innan Teodor hunnit göra detta mötte han emellertid von Boisman, som blev arg och skällde ut honom för utebliven uppvaktning. Detta ska ha gått Teodor så till sinnes att han lämnade militären och följde efter en bekant som givit sig iväg till Australien. Det ska ha varit en firma i Australien som sänt honom därifrån till Chile.

I en bok som heter ”Svenska öden i Sydamerika” av Axel Paulin berättas om en expedition till Cocos Island för att leta efter en skatt som ska ha grävts ned där, innehållande bland annat den mexikanska statskassan, allt värt trettio miljoner dollar. Den spanske vicekungen i Mexiko, O’Donjou, ska ha försäkrat sig om denna skatt när den sydamerikanska frihetsrörelsen närmade sig. Detta bör ha skett någon gång 1815–1820.

Av rädsla för att skeppet skulle kapas skickade han det inte den närmsta vägen till Spanien, men det hjälpte inte. Skeppet uppbringades av pirater, som ska ha grävt ned skatten på Cocos Island, som ligger väster om Costa Rica.

Piraterna blev emellertid infångade och hängda, alla utom en. Denne överlevande sålde orienteringskartan, och en expedition utrustades för att återfinna skatten. Deltagarna fick hjälp av den svenske sjökaptenen Lars Petter Lund (Palminas far), som hade sin bas i Valparaíso. Själv stannade han i land, men bland de nio deltagarna i skattjakten fanns Teodor, som i boken beskrivs som ”student och före detta guldgrävare i Australien”. I början av år 1889 gav man sig av och vistades sedan på Cocos Island i nästan ett år under fåfänga försök att hitta skatten.

När expeditionsprovianten tog slut ska de ha livnärt sig på förvildade svin, havsfåglar, krabbor och kokosnötter. Till slut blev de hämtade av ett fartyg från Valparaíso, och talade inte mer om den skatt som eventuellt fanns eller inte fanns på Cocos Island. Paulin skriver: ”Den ende som fick någon dividend var Holm genom att kort därefter gifta sig med dottern numro två i den Lundska familjen”.

(Som ett kuriosum kan nämnas att denna skattjakt inte är den enda som förknippas med Cocos Island. I själva verket har ön haft ett stadgat rykte som skattgömma, inte minst kopplat till pirater, med historier som liknar den om den spanska statskassan. Det påstås att hundratals försök att hitta skatter där har misslyckats, och på en film på Youtube kan man se en ”gästbok” i sten där många av besökarna ristade in sina namn och årtal. Jag tyckte mig skymta något från 1700-talet. Ön har pekats ut både som förebild för R L Stevensons Skattkammarön och som Robinson Crusoes obebodda ö, och Isla Nubar i Jurassic Parc ska ha utformats efter Cocos Island. Nu tillhör den Unescos världsarv. Tillträdet är hårt reglerat och de enda som får sova över där är parkvakter.)

Lars Petter Lund blev alltså Teodors svärfar. Han var född 1841 i Höganäs, och flyttade som ung till Chile. Han beskrivs i boken som ”en mångsidig man, mycket språkkunnig med vidsträckta intressen”. Han tycks ha varit en sann entreprenör. Efter att ha varit befälhavare för ett fartyg i kusttrad blev han chef för ett salpeterföretag i norra Chile, men flyttade tillbaka till Valparaíso och blev skeppsmäklare. Han sägs vara den förste som försökte sig på att bygga en pir i Valparaísos oskyddade hamn.

Också hans hustru skriver i ett brev till sina föräldrar och syskon om hans bildning. ”Ja jag önskar blott att di store Otrosshjeltarna där hemma di kunde se honom här nu huru han från en fattig trasig pojke har själv arbetat sig upp till en aktad och ansedd Man som många tager råd utav.” ”Tyska, Engelska och Spanska läser och skriver han lika bra som deras landsmän och alla andra språk kan han så mycke så han gott reda sig med alla nationer…”

Det är en förälskad kvinna som skriver detta efter bröllopet den 5 januari 1868. Anna Andersson, född 1843, och Lars Petter var barndomsvänner, och hon valde alltså att följa efter honom till Chile. Hon beskriver bröllopet som hon tyckte blev för dyrt men Lund, som hon kallar sin man, ville ha ett lika fint bröllop som hans kaptenskolleger haft. Vigseln förrättades av en nyligen anländ tysk pastor. Men först hade de genomgått en katolsk vigsel, ”det är alldeles nödvändigt så framt di vill vistas här i landet”. Det hade varit en mycket enkel historia, i vardagskläder med nödvändiga vittnen, och det gick, trots att Anna inte hade haft ”skriftligt från Sweden med Fars och Mors namn inunder”. Den protestantiska vigseln var inte nödvändig för legaliteten, ”men jag ville så gärna att allt skulle gå lite ordentligt till och det ville Lund ock på det att om vi en gång kommer hem så kan di då inte säga utan att vi är ordentligt gifta”.

Men hem kom de inte. Under de kommande åren växlar Anna mellan att för dyra pengar bo i land och att resa med Lars Petter på kortare turer. Av hennes brev framgår en hel del detaljer om sjöfarten, t ex att de lastar trä och koppar för transport till Kalifornien. Och det framgår att också en yngre bror till henne, Jöns Petter Andersson, reser med fraktfartyg, bl a på ett skepp från Liverpool, via Cardiff till Montevideo. Av senare korrespondens framgår att ytterligare två bröder och en svåger på samma sätt är ute på stora resor. Höganäsborna har världen som sin arbetsplats.

Anna föder en flicka, Anna Bertha, Anita kallad, i maj 1869. Hon döps ombord, med tre kaptener som faddrar. I september året efter föder hon ytterligare en dotter, Gerda Palmina, som alltså skulle komma att gifta sig med Teodor Holm.

Tiderna är dåliga, utsikterna osäkra, och det är kanske på grund av tiderna som Lars Petter byter sjöfart mot salpeter i Iquique i norra Chile. I november 1872 år skriver Anna om hur hon ska ordna allt för att flytta efter honom med de nu tre döttrarna, Anita, Palmina och Ellen Luísa.

Men den 26 januari 1873 skriver Lars Petter ett förtvivlat brev hem. Efter fem års äktenskap är Anna och den några månader gamla Ellen – ”det vackraste barnet jag sett ” – döda och han vill skicka hem sina döttrar till Höganäs, själv måste han stanna i ett eller ett och ett halvt år till. I ett senare brev skriver han om begravningen i Valparaíso och om hur han har svårt att skiljas från flickorna. Men redan året därpå gifter han om sig med dottern till en tysk läkare vars hustru varit god vän med Anna, och han blir kvar i Chile.

Hur det blev med döttrarnas vistelse i Höganäs har jag inte klart för mig. 1889 skriver Lars Petters svärfar, flickornas morfar Per Andersson, till sin son Jöns Petter och hälsar från Palmina som varit och hälsat på. Men hon är så obekant att han finner det nödvändigt att beskriva henne: ”Hon är nu 19 år fyllda, men är icke lik sin moder. Hon är mörk i hyn och bred i ansiktet så hon brås mera på Lunds släkt.” Han skriver också att hon ska tillbringa vintern hos sin far i Valparaíso. Palminas storasyster Anita är nu gift med den tio år äldre Carl Oscar Ahlmark, en av fyra svenska officerare som ungefär samtidigt var verksamma som sjukgymnaster i Chile. Hösten 1890 ska de komma till Sverige och bl a hälsa på hans föräldrar i Stockholm. Men de stannar i Sverige, han fortsätter sin militära karriär och slutar som överste.

Palmina återvänder alltså till Chile, men av ett brev till systern att döma, kanske inte förrän 1891. I augusti 1893 kan Lars Petter meddela sin svärson Carl Ahlmark att Palmina har förlovat sig med Teodor Holm som ”kom hit för detsamma från Traiguen (?) och var här ungefär 14 dagar. Han har nu blivit chef för huset däruppe och är mycket avhållen av Mr Henderson så det vill nog gå bra för honom och han är ju en mycket ordentlig och sparsam man, så vi äro all mycket tillfreds med alltsamman. Di ska gifta sig i slutet av October”.

Teodor och den till Chile återvända Palmina gifter sig alltså i oktober 1893. I deras vigselbevis är alla namn förspanskade, inklusive lövångersprosten Pedro Robertos. Och alla har i enlighet med spansk sed dubbla efternamn, alltså såväl faderns som moderns, Teodor, eller Juan Teodoro, heter Holm y Norrbom och Palmina heter Lund y Andersson.

I september 1894 föds deras enda barn, dottern Anna Ingeborg Gladys, uppkallad efter såväl mormor som farmor. Det förekommer flitig brevkontakt med Sverige med bifogade foton, och Ingeborg skickar signerade foton till sin kära farmor, som det dock är tveksamt om hon har träffat. Teodor har det bra, hans framgångar som affärsman gör honom till brittisk konsul, Don Theodoro Holm.

Men i augusti 1909 skriver Palmina hem till Anita Ahlmark om deras fars död och kan berätta att ”Theodor förlorade alla sina penningar i spekulationer i Valdivia”. En riktig spekulationsfeber hade dragit över Chile, och många blev ruinerade. Theodor förlorade 60 000 dollar. Palmina skriver om hur folk vände honom ryggen, att han lämnade firman som ”behandlade honom som en pojke”, och hur han nu vid knappt 50 års ålder är rådlös och t o m funderar på att åka till Sverige ”men utan kapital är det väl svårt att komma fram där”. Palmina beklagar sin dotter Ingeborg som inte kan få vad hon vill ha, även om hon nöjer sig med lite, och Palmina har tvingats bli duktig att sy. Allt utom det nödvändigaste har de fått sälja.

Min farfar Otto och hans bror Carl stöttade sin bror genom att skicka veckotidningar med noveller som han kunde översätta. Min farbror (Lennart) mindes de där korsbanden som skickades iväg med Allsvensk samling, föregångaren till Sverigekontakt. Carl som var ogift skickade dessutom pengar och kom ihåg honom i sitt testamente, vilket hade åtminstone någon ekonomisk betydelse eftersom Carl dog i juni 1942, tio månader innan Teodor.

Teodor ligger med familjemedlemmarna på den s k dissidenternas kyrkogård i Valparaíso, dvs den icke-katolska kyrkogården. Min farfar övertog korrespondensen, framförallt med sin brorsdotter Ingeborg, fram till sin död 1949, och min farmor fortsatte i alla fall någon tid. Ingeborg hade gift sig 1922 med en 13 år äldre chilenare, Luís Cousiño Munizaga, som var köpman i Santiago. Det berättas om honom att han hade passerat ett hus ur vilket en så förunderligt vacker sång strömmade ut att han var tvungen att ta reda på vad det var. Det visade sig vara sjundedagsadventister som hade gudstjänst. Luís anslöt sig till dem för skönsångens skull, och därför är mina släktingar i Sydamerika sedan dess sjundedagsadventister.

Efter hand hade kontakterna med Chile försvunnit. Ingeborg dog 1962 och min farmor 1964. När min pappa och jag en gång sammanstrålade hos min farbror i Uppsala tittade vi i familjealbumet och där låg ett par lösa foton på två små flickor, mina för mig dittills okända chilenska sysslingar, Ingeborgs och Luís’ två döttrar Eliana och Inés, födda 1933 och 34. (Ingeborg var för svårt för spanskan, så det är som Inés Holm de Cousiño hon står på gravstenen, och hennes yngsta dotter är alltså uppkallad efter henne.)

Jag beslöt mig för att försöka ta reda på vad som hänt dem och fick via ambassaden att par adresser i Valparaíso, där familjen uppenbarligen bott kvar. Adresserna blev liggande, men när kungaparet skulle på statsbesök i Chile 1996 gjorde jag slag i saken och skrev till mina båda sysslingar. Det ena brevet fick jag tillbaka långt om länge, men det andra kom fram och jag fick svar, både från Inés, som bodde kvar i Valparaíso, och från Elianas yngsta dotter Brenda i Buenos Aires, som är mycket släktintresserad.

Eliana fick med sin man Rubén fyra döttrar, med tillsammans nio barnbarn, och ett antal barnbarnsbarn, som jag inte har riktig koll på. Dessa kontakter har resulterat i besök i Sverige av både Eliana och hennes man och av Brenda, som varit här flera gånger, både med och utan sin man, och inte minst i kontakter med de så att säga ingifta släktingarna från Höganästrakten. Och ett av Brendas besök resulterade av en rad lyckliga omständigheter i ett långvarigt utbyte mellan Socialhögskolan i Lund och hennes universitet.

2005 i november reste min man, vår dotter och jag och hälsade på i Argentina och Chile. Det var försommar där, vi blev synnerligen väl mottagna och bland upplevelserna var ett besök i Valparaíso hos Inés, där det kändes speciellt att se familjefoton som jag kände igen hemifrån. Vi besökte dissidenternas kyrkogård – där Inés var en mycket noggrann vårdare av Teodors och andra familjemedlemmars gravplatser – och tittade in i en restaurang med den svenska flaggan uthängd, där innehavaren visade sig vara smålänning från min mans hemtrakter. På ett café stötte vi helt slumpartat på ett svensktalande par, där damen visade sig vara Bibi Rödöö, välkänd som ansvarig för radioprogrammet Sommar, hon och hennes man hade varit på en chilensk skola som har eller hade samarbete med en svensk folkhögskola.

Överallt i stan fanns tele- och internetkaféer där det alltid var skyltat hur mycket det kostade att ringa till Sverige, en påminnelse om de många tusen chilenare som sökte sig till Sverige efter Pinochets kupp på 1970-talet. På 1880- och 90-talen fanns det en skandinavisk gruppering i Valparaíso och också i vår tid har kopplingen mellan Sverige och Chile varit påtaglig även om den haft andra orsaker.

Vi besökte också den nordargentinska staden Libertadór San Martín, som till 80-90 procent befolkas av sjundedagsadventister. Detta hade de bittert fått erfara en lördag då tjuvar hade passat på att ostört under gudstjänsttid bryta sig in i de tomma hemmen.

Min numera avlidna syssling Elianas man Rubén, som föddes på gränsen mellan Uruguay och Brasilien, var pastor och deras döttrar är födda i olika sydamerikanska länder under en tid när han reste runt och missionerade för att grunda församlingar. Den katolska kyrkan visade ofta sitt missnöje och han kunde berätta om många direkt hotfulla situationer. När vi var där år 2005 var man mycket nöjd med att precis ha blivit erkänd som en kyrka av Lutherska världsförbundet, dvs att inte betraktas som en sekt.

Man är mycket inriktad på hälsa – friskvårdsarbete – och utbildning. I Sverige har adventisterna ägt hälsohem, bl a det på sin tid mycket bekanta Hultafors i Västergötland, i Danmark det likaledes välkända Skodsborg. I San Martín fanns ett eget universitet med tillhörande sjukhus – där fanns också någon svensk student – och på olika håll finns fabriker för ekologiska produkter, t ex av olika sädesslag. Vi besökte också en gård med egna djur, så att man kunde vara säker på mjölkens kvalitet. Min syssling Eliana hade program på lokalteven med vegetarisk matlagning. Även om man inte är fundamentalistisk utan kan äta kött, lutar man mera åt det vegetariska hållet.

Jag betraktar förstås mina släktingar som svenskättlingar. Men Brenda sa en gång apropå min bakgrund att hon försökte föreställa sig hur det var att bara ha en enda ”etnisk” härstamning. I Sydamerika, och inte minst i Argentina är ju befolkningen mycket blandad. Brendas man är av italienskt ursprung, Argentinas befolkning har överhuvudtaget till mycket stor del italiensk härstamning. Och även om han också är sjundedagsadventist har han katolska släktingar, och går man i en katolsk mässa på söndagen också är det inget fel med det.

Den lutherske prästsonen Teodor kom som ung ”äventyrare” till Chile på 1880-talet, och trots de stora avstånden fanns det bland tyskar och andra skandinaver också en etablerad svensk gruppering som gjorde att han kunde gifta sig med en svensk flicka där. När han dog vid 83 års ålder mitt under andra världskriget var det förstås en helt annan värld, också bortsett från hans eget tragiska personliga öde. Hans dotter hade gift sig med en sjundedagsadventist, men vad han tyckte om det vet vi inte. Nu finns i alla fall hans adventistiska ättlingar i stort antal i Nya Världen och tack vare inte minst Internet och e-post kan vi i både den gamla och den nya världen lätt hålla kontakt med varandra, vilket förstås hade glatt alla lövångersbröderna liksom skepparfamiljerna i Höganäs.

Gunnel Holm