Wilhelm Peterson-Berger – Tondiktare och kritiker

Wilhelm Peterson-Berger och hans anknytning till Dalsland

Wilhelm Peterson-Berger återfinns i tabell 1066 i Ivan Löfgrens släktbok Bågenholm-Håbolssläkten. Han har ingen egen tabell eftersom han inte var gift och hade egen familj.

Född 27/2 1867 i Ullånger.
Död 3/12 1942. Frösön.

År 2017 uppmärksammades 150-årsminnet av hans födelse genom en mängd aktiviteter och konserter i hela landet. Det finns ett ”Peterson-Berger sällskap” som håller hans minne levande genom olika aktiviteter.

Barndomsår

Wilhelm Peterson-Berger är en kompositör som väckt starka känslor och reaktioner mest som kulturpersonlighet. Han har framfört sina värderingar i musik och skrift, där hans nationalromantiska idéer varit framträdande. För den något äldre generationen är han välkänd framför allt för de som själva sysslat med musik och särskilt körsång. Wilhelm Peterson-Berger (W P-B) skrev också själv många av texterna till sina verk.

För oss i släktföreningen kan det vara av intresse att känna till något om hans bakgrund i förhållande till Dalsland och släkten. En biografi om Wilhelm Peterson-Berger utkom 2013. Den är skriven av Henrik Karlsson, docent i musikvetenskap vid Göteborgs universitet. I denna biografi beskrivs hans uppväxt, musikutbildning, förhållande till musikkollegor samt musikverken mer i detalj. Här beskrivs också hur och vad han skrev som skribent framför allt i Dagens Nyheter och vilka diskussioner de ledde till. Här diskuteras också hans förhållande till nazismen och antisemitismen.

Henrik Karlsson beskriver faderns, Olof Petersons, bakgrund. Männen i släkten var småbrukare och arrendatorer. På morssidan (Sofia Albertina född Berger) utgjordes männens yrken av lantmätare. officerare av lägre grad och präster. Henrik Karlsson menar att W P-B ärvde det skarpa intellektet och den analytiska och verbala förmågan från fadern och den konstnärliga förmågan från modern. Man anar att föräldrarnas bakgrund kan ha varit avgörande för Wilhelms motstridiga och kluvna känslor till arbetarklass, bondeklass och överklass.

Wilhelm skrev själv i brev: ” Min fars släkt är bönder i Nössemarken, glömda, namnlösa. Min mors släkt, Berger, är kända som soldat-bergsmans-lantmätarsläkt (möjligen sammanhörig med den värmländska släkten Berger) på Dal sedan 1702, då fanjunkaren Anders Berger bodde på Äng i Eds socken. Hans sonsonsonson Fredrik Wilhelm, gift med Östmund-och Harald Hårfager-ättlingen Carolina Belfrage, blev min fars fosterfar, lärare, principal och till sist svärfar.”

Wilhelms mor Wilhelmina (Mina) Berger (1837-1913) växte upp på Bälnäs vid Stora Le. Fadern Fredrik Wilhelm Berger hade kaptens grad och var lantmätare. Modern Carolina Sofia härstammade från den adliga skotska släkten Belfrage. Släkten gifte in sig efter hand i bl.a. Bågenholmssläkten. Henrik Karlsson menar att det fanns rikligt med musikaliska och litterära talanger i Bågenholmssläkten, och att bevarade nothäften tyder på att Mina var en god pianist.

Wilhelms far Olof Peterson (1834-1926) växte upp i byn Västra Torp i Nössemarken, där fadern arrenderade en gård. (1) Hans mor dog när Olof var 11 år och fadern när han var 15 år. Eftersom Minas far och Olofs mor var sysslingar fick Olof flytta till Bälnäs runt 1850.  Olof var född 1834. Fredrik Berger tog hand om Olofs vidare utbildning, och Olof som hade ” läshuvud” tog studentexamen som privatist.(2) Professorer i Lund rekommenderade att Olof skulle fortsätta att studera, då man uppfattade att han hade goda förutsättningar intellektuellt. (Olof var mycket språkbegåvad och lärde sig bl.a. grekiska själv.) Så blev dock inte fallet. Olof utbildades till lantmätare i Stockholm och fick sedan anställning hos en släkting, Ture Adolf Bäfverfelt i Ångermanland.

Mina Berger och Olof Peterson gifte sig på Bälnäs 1860. De bosatte sig i Ångermanland. Mina tog med sig sitt piano. Familjen flyttade sedan till Umeå när Olof Peterson befordrades. Han arbetade långa perioder i Västerbottens inland och familjen fick flytta med jämna mellanrum.

Wilhelm föddes den 27 februari 1867 på en gård i Ullånger vid namn Askja.  Modern tog med Wilhelm hem till Dalsland då han var ca ett och ett halvt år. Modern Mina besökte Dalsland ytterligare en gång senare till sin faders begravning 1874. Då hade Wilhelm fått två syskon. 1873 inköptes en gård i Burträsk. Wilhelm har själv beskrivit hur de natursköna omgivningarna i barndomen samt föräldrarnas natursvärmeri präglade hans egen kärlek till naturen. Familjen bodde i Burträsk i 5 år. Wilhelm berättar i sina memoarer, ”Minnen, om tiden”. Mor Mina satte sig vid pianot i skymningen och spelade kadriljer, polskor och valser som hon dansat efter som flicka i Dalsland. Fadern lämnade då sitt arbetsrum och kom och dansade och lekte med barnen.

Enligt Henrik Karlsson besökte barnen i familjen i övrigt inte Dalsland förrän i vuxen ålder. Det beskrivs att modern Mina berättade mycket sagor och minnen från sina hemtrakter om kalas och resor i omnejden som Åmål, Karlstad och Fredrikshald. Hon lär också ha berättat vandringssägner om sina släktingar, ”håbolingarna”. 1939 skriver Peterson-Berger : ”ett släkte av vildbasar i Håbol, ett slags senfödda vikingatyper, som fyllde oss mer med förvåning än stolthet”. Enligt Wilhelm själv säger han sig ha lagt allt detta på minnet och det kan ha påverkat hans personer i operan Arnljot. Han skriver att det kan ha spelat roll med moderns berättelser och att han lärt sig att fantisera över sekler och årtusenden. Moderns berättelser om livet på Bälnäs inspirerade troligen Wilhelm till upptåg i ungdomen med musicerande, versskrivande vid födelsedagar, lek och upptåg i sin ungdomskrets i Umeå.

Wilhelm lärde sig läsa före 6 års ålder, men han ville aldrig lära sig bokstäver som inte uttalades. Han behöll denna egenhet hela livet när han skrev. Mina började även lära honom att spela piano i denna ålder och Wilhelm försökte också tidigt att komponera egna melodier.

Wilhelm sattes i skola vid 7 års ålder. Vitsorden från skolan ger en bild av en överbegåvad gosse men ointresserad av undervisningen. Han var frånvarande från skolan lika mycket som han var närvarande. Den pedagogik som tillämpades i skolan passade uppenbarligen inte Wilhelm och hans begåvningstyp. Han har skrivit att han för det mesta hörde musik inne i sig själv, han hade ångest för världens undergång. Han säger sig ha mycket drömmar och tillstånd mellan dröm och vakenhet. Detta speglas i musik han senare skrev: Sommardrömmar, Drömtydning.

Kanske uppfattades inte hans särbegåvning i den miljö han växte upp i. Inte förrän han kom till läroverket i Umeå återkom mer av ungdomlig sorglöshet. Wilhelm gick bara 2 år i den formella skolan i Burträsk. Han fick sedan hemundervisning via informatorer. Vid 11 års ålder kom han in på läroverket i Umeå tillsammans med sin ett år yngre bror Einar och bodde inackorderad de första åren innan familjen flyttat till Umeå igen.

Wilhelms studier i Umeå framskred mycket bra.  Avgångsbetyget var lysande. Han tog också pianolektioner.

Efter studentexamen 1885 reste Wilhelm och brodern Einar till Dalsland, vilket han också gjorde med fadern två år senare, för att hälsa på släkten.

Föräldrarnas önskan var att Wilhelm skulle bli läkare men så blev inte fallet. Han reste efter studentexamen till Stockholm och senare till Dresden för musikstudier. Hans intresse för musik och litteratur och skrivande var starkt och bar honom fortsättningsvis.

Därom finns mycket att läsa i Henrik Karlssons gedigna bok: Wilhelm Peterson-Berger: ”Tonsättare och kritiker”. Norma förlag. ISBN 978-91-7217-098-8

• W P-B:s far växte upp i byn Västra Torp. Den ligger inte i Nössemarken. Det måste ha blivit en ”vandringssägen”. Avsides boende hade nog inte så noga koll på socknarna. Den ligger några kilometer sydost om Dals-Ed mellan vägarna som går till Steneby och Bäckefors. Den kan ses på ”Häradskartan”, som finns på insidan av Löfgrens släktbok – faksimilupplagan.
• I hemsocknen hade W P.B:s far blivit berömt för sitt framstående läshuvud. På en sockenstämma hade väckts förslag om att med allmänna medel möjliggöra hans studier vid Karlstads läroverk. Det förslaget föll dock. I stället anställdes den 13-årige ynglingen (år 1847) som skrivbiträde – för sin vackra handstils skull – på Bälnäs hos lantmätaren F.W. Berger. ”Läshuvudet” slukade allt som gick att läsa. Bl.a. de skolböcker som hans blivande svågrar läst ut. Det förklarar att han som privatist kunde ta studentexamen på kort tid. 
• Järnvägen kom till Ed år 1879. Det förenklade och förkortade tiden för resandet avsevärt. Nu behövde man inte färdas i hästtakt med hjuldon, eller ”på resande fot”.

Gunnel Bågenholm

Frösön

Varför kom Wilhelm Peterson-Berger att så småningom bosätta sig i Jämtland?

Som 22-åring såg han den 5 augusti 1889 –”det underbara Storsjölandskapet och de stora blånande Oviksfjällen”. ”I det ögonblicket föddes i mitt hjärta den första embryotiska tanken att göra Jämtland till min hembygd. En syntes av mina föräldrars och min egen barndoms land”.

Efter studentexamen 1885 studerade Wilhelm musik i tre år och tog organistexamen. Detta följdes åren 1889 – 90 av studier i komposition och pianospel i Tyskland. Därefter verkade han som musiklärare i Umeå i två år och var åren 1892 – 94 musiklärare i Dresden, Tyskland. Åren 1908 – 10 verkade Peterson-Berger som regissör vid Stockholmsoperan och var musikskribent/kritiker i Dagens Nyheter åren 1896 – 1930. Som sådan benämndes han ibland Peterson-Arger för sina bitande recensioner.

Wilhelms hemvist var ju mestadels Stockholm. Men åren 1913 – 14 uppfördes Sommarhagen på Frösön utanför Östersund som sommarbostad. Arkitekturen är influerad av nationalromantik och jugend. År 1914 utgavs också Wilhelms komposition ”Intåg i Sommarhagen”.

Till år 1930 vinterbonades huset och insattes värmepanna. Det blev Wilhelm Peterson-Bergers permanenta bostad fram till hans död 1942. Han ligger begravd vid södra långsidan av Frösö kyrka, med utsikt ner mot Sommarhagen, Storsjön och Oviksfjällen i bakgrunden.

Wilhelm var nog avhållen av jämtlänningarna.

När undertecknad bevistade en sjuksköterskeexamen i Frösö kyrka,    avslutades den med jämtlandssången. Undertecknad ställde frågan till vaktmästaren efteråt, vem som skrivit och komponerat den. Svaret blev: ”Det var väl Peterson-Berger, han har skrivit det mesta”.

Olof Bågenholm