Norebyn – en plats mellan Grann och Iväg

Med mat och dofter från farmors kök som väcker starka minnen från gården Norebyn inleder vi vårt firande av föreningens 75 år. Det är vår ordförande Christina Ahlström som skriver och knyter an till släktens engagemang i Steneby Hembygdsförening och det fortsatta bandet till Steneby och Dalsland. 

Jag är barnbarn till Elsa Heimer (f Bågenholm) och Tryggve Napoleon Heimer. Min farfar var folkskollärare och bodde i Norebyns skola. Tidigt i mitt liv var skolan fortfarande i bruk. Då bodde farmor och farfar i halva huset. Senare köpte de hela fastigheten och det blev gott om plats för oss när vi kom på besök. Vissa rum hade kvar sina namn från skoltiden. Tex avklädningsrummet. Det rum där eleverna fick hänga av sig sina kläder innan de gick in i skolan. En lägenhet inreddes på övervåningen till farmors syster Astrid, i anslutning till att hon slutade arbeta som sjuksköterska. Det blev en trygghet för min farmor när farfar hade gått bort. Systrarna hade en god relation och såg till att vi blev väl förplägade när vi kom på besök.

Jag har starka minnen av mat och dofter från köket där min farmor och tant Astrid huserade. När vi kom hem från leken ute, serverades mjölk och smörgås bestående av ”farmors kaka” med leverpastej och delikatessgurka på. Till den lösa risgrynspuddingen serverades hemgjord jordgubbssylt. I skafferiet doftade det apelsin och vanilj. Det var ett skafferi man kunde gå in i med många godsaker på hyllorna. På middagarna serverades kalops med rödbetor, ”köttkakor” (köttfärsbiffar) och inte minst fisk som hade fiskats i älven eller någon av sjöarna. Jag minns hur farfars bror, John, en gång åt middag med fisk hemma hos farmor o farfar och hur han kunde rensa fisken direkt i munnen. Benen kom ut i mungipan.

Jag minns särskilt hur vi gick uppför vägen mot gården Norebyn och det nya oljegruset luktade sommar. Vi plockade mängder med smultron som vi sedan åt med grädde hemma hos farmor och farfar.

En gång fick jag följa med när det skulle fiskas kräftor i älven nedanför huset. Älven som förbinder sjön Grann med Iväg. Det året blev det endast en kräfta i fångsten. Den kröp fram under ekan när den skulle skjutas ut i älven och jag kunde fånga den genom ett grepp över ryggen. Min bror minns hur farfar tog med honom ner till älven och berättade om djur och växter där. En fin lektion i biologi

Vår farfar, var som sagt folkskollärare. Han var en stor hembygdsvän och han var med och bildade Steneby Hembygdsförening. Föreningen bildades 3 november 1935. Den allra första styrelsen bestod av kyrkoherde Ivan Markendahl, folkskollärare Tryggve Heimer, mjölnare Erik Åhlund, Magnus Bågenholm, Erik Johansson och Gunnar Jonasson. Man ägnade sig åt att hålla ordning i jättegrytorna vid Steneby kyrka och att vårda andra fornlämningar i trakten samt att samla in folkminnen och kulturföremål. https://www.hembygd.se/steneby/page/24238

Magnus Bågenholm var bror till vår farmor och tant Astrid. Det finns även en koppling till Ivan Markendahl. Det var han som döpte mig i Norebyn.

När jag växte upp hade vi ett fritidshus på Orrudden nära till min farmor och farfar i Norebyn. På en udde i sjön Grann. Huset byggdes av min pappa med hjälp av såväl farfar som min farbror Torsten. Varje sommar bodde vi flera veckor där. Jag lekte med kamrater i Säbyn och på Sjökasen. Vi fiskade abborre från bryggan nedanför huset. Vi lekte i skogen och på stranden. Jag har tre syskon och alla har vi mycket positiva minnen från denna tid. Vi gick bl a tillsammans med vår mamma, med en mjölkflaska över landsvägen och uppför backen till Säbyn där vi hämtade mjölk.

På vintern var det skidåkning på slänterna nedanför gården Norebyn. Vi hade också roligt med skidåkning och sparkåkning nedför Anfastebacken. Min farmor och hennes syster Astrid tog fart med sparken och swishade nerför backen under glada skratt.

Vi är ju en släktkär släkt så det var många kalas både hemma hos farmor och farfar i Norebyn och hos oss på Orrudden. Vi bjöds också på kalas i juletid till Taxviken, där farmors syster Ebba bodde med sin man Erik. Även familjen Bågenholm på Skuggetorp bjöd på julkalas som vi fick vara med om.

När Norebyn såldes 1995 slutade inte epoken helt. Då startade Falkholts gästgiveri och vi fick fortsatt möjlighet att komma dit för släktmiddagar. Det var mycket uppskattat. Inte bara av mig utan av hela släkten. Det blev fina minnen från begravningsmiddagar efter farmor och tant Astrid samt även andra middagar då vi firade födelsedagar mm. På senare år har vi fortsatt kunna komma tillbaka till Norebyn och Grann genom att boka boende på Norebyns camping. Det känns fint.